När de kommer till att välja mellan honom och vänskapen så säger alla att de alltid är vänskapen man ska välja. Men när jag tog mitt beslut och gjorde tvärt emot kändes de hur jävla bra som helst! Men jag förstod inte att de skulle gå så jävla bra eller bra och bra, jag förstod liksom inte att han kände kärlek när de den här gången bara va jag som lekte. Men vafan, vem skulle tro att ett litet strul på sportscamp skulle betyda så mycket? Grejen va inte de, de va inte att han fick känslor och även jag efter ett tag. De va de att jag inte insåg att jag svek en nära vän. En riktig jävla sann vän, jag hade sagt annat till honom innan. Sen förändras åsikterna när jag fick reda på hur killen egentligen va. De blev massa knas som inte alls va meningen. För jag vill inte förlora en vän på grund av honom, jag vet att de inte kommer bli någonting mellan han och mig. Men jag vill ändå inte bara säga upp oss.

Jag vill inte att du ska vara piss of på mig på grund av de här. Eller inte på grund av någonting egentligen! För du är verkligen en stor del i mitt liv. Vi va som en på sportscamp ingen kunde skilja oss åt, de gick liksom inte. Men sen sista 10 minuterna tog jag felsteget. Du visste ingenting tills de va någon som berättade har ingen aning om vem eller så, men de spelar inte häller någon roll. För saken är att vi fick ta allt på facebook. De känns bara så fel, och nu gbg och allting. Jag vet inte om jag kommer kunna klara de! Inte om du är lack på mig. För höjdpunkten på hela den resan skulle vara att jag skulle få spendera typ 1 vecka med dig! Och de är de jag är rädd för nu! Tänk om allt förstätter såhär tills då. Hur fan gör jag då?

Smärtan jag hade va borta för ett tag. Men har den återvänt! Även om du får mig på andra tankar så är min stora fråga är de såhär de ska vara?

Mina känslor bara snurrar inom mig, dehär funkar fan inte. Jag kan inte gå runt och lossas som om jag ingenting vet. Även om jag vet att du gillar mig, eftersom du erkänner de till min bästavän. Jag vill träffa dig, men jag vill inte förstöra någonting. Jag vill inte förstöra murarna vi byggt upp tillsammans genom ett förhållande. Jag tänker inte förlora ännu en riktigt bra vän pågrund av kärlek. Nejnejnej! De går bara inte. Även fast jag tror att mina känslor för dig växer mer och mer! De över väger numera från vän till lite mera. Jag vill, men kan du lova mig en sak då.. att de inte kommer att förstöra någonting. Jag vill inte förlora dig, som med dom andra. För du har betydelse i mitt liv och de är inte lite häller! ♥

Jag tror jag gjort de ända rätt nu. Att lämna dig utanför mitt liv! Att släppa dig, ditt nummer är borta. Är inte längre vän med dig på facebook. De kan inte bli bättre! Livet går vidare, även om du alltid kommer att finnas i en liten del. Men vafan, ditt beteende har förstört dig. Nu va de inte jag som sabbade de va du! Och kom fan inte tillbaks till mig när du ser att jag har ett leende på läpparna och när du märker att jag faktiskt kan vara utan dig. För de vet jag att jag gör. Styrkan du gett mig genom att vara som du är. Genom att dissa mig så otroligt jävla hårt som du gjorde. De är du som gjort mig så strak, och de är du som får de mit dig. Bra kämpat!

Kom sällan utan ett leende på läpparna. De kan göra en människas dag !

Fuuuuck också jag har ingen ork till dehära nu asså ! Vette fan va jag ska göra, att en människa bara kan komma så där jävla plösligt vet inte om jag ska ta emot de du sagt. Eller om jag ska fortsätta leva mitt liv som de va efter att du hade lämnat de. För då hade jag inga bekymmer! Jag känner att så fort du sa sådär så började jag att fundera. På vad jag egentligen varit idag utan dig. På vad jag skulle gjort om jag gjorde ett annat val. På att jag egentligen skulle ha lyssnat på alla andra isället för att följa mitt hjärta som lädde till dig eftersom de bara gav problem. På hur jag är som person. Jag började helt enkelt tänka på hur mitt liv är idag och hur de va förut.

Jag kom fram till att jag är nöjd med mitt liv. Jag kanske är den starkaste, smartaste, snyggaste eller så men jag är nöjd med den jag är och de är de som är viktigtast. Jag är nöjd över de jag har. Men samtidigt så va de så mycket bättre förut, eller va de verkligen de? Eller är de bara för att jag kanske vill att de ska vara så jag säger de? Eller vill jag de verkligen?

Även om man vill ha personen hos än för att männsikan va de bästa man hade då. Så är de inte så jävla lätt att ta tillbaks. Bara sådär! Efter de den gjort mot än kan man inte bara förlåta och sen är allt glömt. Även om han va den som va skället att fortsätta kämpa, jag va redo att ge upp men du fick mig att vänta. Så vet jag inte vad jag vill längre. Du skapar bara problem i mitt liv! Men de är väl så de funkar numera? Man har en vid sin sida, sen krossas hela skiten man går till den andra och sen kommer människan tillbaks igen. Så är de verkligen alltid! Eller är de bara så för mig?